Av gudinnans kropp såg jag aldrig en skymt,
kunde bara ana dess väldighet i det blå -
blå var Afrodite som Tjulträsket där hon speglades,
omärkligt leende bland vitaste moln som svävade långt där nere i himmelsdjupet.
När jag lyfte blicken kunde jag inte se hennes ansikte,
ljuset var för starkt, och kring hennes huvud
stod en gloria av snö, av lysande sol.
Men hennes mantel var stickad med tusentals fåglar
som nu sent i maj firade bröllop på fjället, -
där vårvärmen i ett slag hade utlöst
ett oupphörligt fladdrande av små glänsande vingar,
av småfågelsvingar i regionen kring trädgränsen:
överallt hörde man vingarnas fläktande
och ett försiktigt visslande i björkar och videsnår.
Hon var denna plötsliga våg av värme
som ett ögonblick lät allting uppgå i allt,
som lät söder korsas med norr, väster korsas med öster,
högt korsas med lågt, nära med fjärran,
nu parade sig lappsparvar, blåhakar, gulärlor, lövsångare, ängspiplärkor, rödstjärtar, stenskvättor:
kromatiskt hördes de kvillra bland fjällflorans blommor
som strålade i gult, i vitt och i violett -
på gudinnans himmelsblå mantel, redan fodrad med grönt.
Solen värmde, ville nästan aldrig gå ned,
nätterna var fulla av midsommarljus;
i drömmen blev vi småfåglar, blommor, moln,
och ibland kunde man se en krusning på vattnet -
en mycket svag krusning på det glimmande vattnet
som angav att två moln högt där uppe
höll på att drömma exakt samma dröm
och att en underbar vindil drog genom allt.
(Jesper Svenbro)
