Av gudinnans kropp såg jag aldrig en skymt,

kunde bara ana dess väldighet i det blå -

blå var Afrodite som Tjulträsket där hon speglades,

omärkligt leende bland vitaste moln som svävade långt där nere i himmelsdjupet.

 

När jag lyfte blicken kunde jag inte se hennes ansikte,

ljuset var för starkt, och kring hennes huvud

stod en gloria av snö, av lysande sol.

 

Men hennes mantel var stickad med tusentals fåglar

som nu sent i maj firade bröllop på fjället, -

där vårvärmen i ett slag hade utlöst

ett oupphörligt fladdrande av små glänsande vingar,

av småfågelsvingar i regionen kring trädgränsen:

överallt hörde man vingarnas fläktande

och ett försiktigt visslande i björkar och videsnår.

 

Hon var denna plötsliga våg av värme

som ett ögonblick lät allting uppgå i allt,

som lät söder korsas med norr, väster korsas med öster,

högt korsas med lågt, nära med fjärran,

nu parade sig lappsparvar, blåhakar, gulärlor, lövsångare, ängspiplärkor, rödstjärtar, stenskvättor:

kromatiskt hördes de kvillra bland fjällflorans blommor

som strålade i gult, i vitt och i violett -

på gudinnans himmelsblå mantel, redan fodrad med grönt.

 

Solen värmde, ville nästan aldrig gå ned,

nätterna var fulla av midsommarljus;

i drömmen blev vi småfåglar, blommor, moln,

och ibland kunde man se en krusning på vattnet -

en mycket svag krusning på det glimmande vattnet

som angav att två moln högt där uppe

höll på att drömma exakt samma dröm

och att en underbar vindil drog genom allt.

 

(Jesper Svenbro)